vill så gärna, men sitter en spärr i huvudet, känner mig drogad, bortom allt liv...bortom all tro...bortom mig själv..

jag förtjänar ingenting, förtjänar itne liv, förtjänar inte att lyckas, förtjänar inte att bli lycklig, lyckad??

deprimerad??

avsaknad??

hörde på min praktik att man kan bli deprimerad om man går ner mycket i vikt, separationsångest med(mot, för??) fettet...18-19-20 kilo??

när var hur blir världen perfekt??

när blir världen verklig??

när blir jag verklig?

lever, men lever inte..

andas men vill inte..

nej, inte bra...

massa mat igår, jobbade med en muslim igår, men det hjälpte inte...hon åt ju hela tiden...

"du måste äta, du måste äta"...."ett äpple behöver man inte vara hungrig för att äta"

sen var det igång:/...

hade gått upp tills idag, massor, eller inte massor, men känns så...78,5...känns som 85...inte skojjigt..

Svar till Kris:

Ja, typ...mamma tvingar mig äta när hon är hemma...alla håller extra öga på mig...min sambo, pappa, syster och en del på jobbet kolla lite extra så att jag äter...kan tänka mig att mamma bett dem om det...(vi jobbar på samma ställe)....

nej försöker lyssna på en föreläsning om etik, känns som att jag redan kan det här...har ju läst kursen etik, men det är visst en del i demensutbildningen...blir lättare att få bra betyg då:P...kanske...

hej svejs